Ett dygn på sjukhus
I söndags eftermiddag fick Elsa helt plötsligt väldigt ont i magen (som vi kunde tolka det) och började skrika konstant, nästintill panikartat. Eftersom hon inte skriker direkt mycket överhuvudtaget annars förstod vi att något inte riktigt stod rätt till. Efter nästan två timmars konstant skrikande åkte vi in till barnakuten, då vi inte vill chansa med något med tanke på hennes kortisonbehandling. Väl på akuten hade smärtorna lagt sig något, men de återkom hela tiden med jämna mellanrum liksom i attacker. De tog tempen och blodprover på henne men inget visade på något onormalt. Vi tyckte själva att hon var lite svullen om magen och dessutom kom det ut väldigt mycket luft bakvägen, vilket ofta sammanföll med hennes smärtattacker.
Läkaren ville dock inte chansa och efter flera diskussioner med kollegor bestämde de att Elsa skulle undersökas antingen med röntgen eller ultraljud. En teori de hade var att en del av hennes tarm åkt in i en framförvarande del av tarmen så att den låg dubbelt, vilket är oerhört smärtsamt. De diskuterade även om det kunde vara så att hon hade något smultronmärke inne i tarmen, vilket vi dock inte riktigt köpte med tanke på Elsas kortisonbehandling som hon fått i tre månader nu. Det var dock detta de ville undersöka med hjälp av ett ultraljud, och eftersom sådana undersökningar inte görs mitt i natten i Malmö på UMAS blev det ambulanstransport till Universitetsjukhuset i Lund istället. Elsa kom dit runt halv tolv och då hade den mesta smärtan lagt sig och hon började återvända. Efter en undersökning där bestämde därför läkaren på barnakuten i Lund att de skulle vänta med ultraljudsundersökningen. Om det var tarmproblemet beskrivet ovan borde hon inte må så pass bra som hon ändå gjorde. Framåt halv ett-tiden då Elsa blivit inkvarterad i ett eget rum uppe på en avdelning på BUS (Barn- och ungdomssjukhuset) fick hon äntligen lite gröt att äta igen. Hon hade då inte ätit något sedan strax efter fem (vi trodde först att hennes skrikande berodde på att hon var hungrig, varför vi fick i henne lite mat) och tyckte det var jättegott med mat. Dock satte maten igång hennes mage på nytt, varför hon återigen fick jätteont.... Det gick dock över hyfsat fort, och runt två-tiden på natten somnade hon och sov sedan gott hela natten. Hon vaknade inte ens när de var inne och mätte hennes magomfång och tog tempen på henne.
Elsa tar igen sig. Hon fick ditsatt en nål i handen för ev antibiotikabehandling, därav paketet....
Dagen efter verkade Elsa må ganska så bra, även om hon givetvis var mycket tröttare än vanligt. Hon sov nästan hela förmiddgen, men ju längre dagen led desto piggare och spralligare och mer lik den Elsa vi känner blev hon. Senare på eftermiddagen blev vi också utskrivna utan någon vidare åtgärd från läkarna, då de ju såg att hon mådde bra och då de inte kunde känna något konstigt i magen. En teori var att hon helt enkelt varit något förstoppad och att det var det som gav magsmärtorna. Hon har dock skött sin mage flera gånger om dagen (även om det varit lite hårt) så frågan är om hon verkligen var förstoppad. Kanske var det helt enkelt så att hon av någon anledning hade väldigt mycket luft i magen och tarmarna och att det var därför hon hade ont, eller så kan det ha varit tarmproblemet de misstänkte och att det gick tillbaka av sig självt (vilket det kan göra). Vi fick helt enkelt åka hem från sjukhuset utan en riktig förklaring till vad det var som hade orsakat Elsas tillstånd och nöja oss med att få hem en glad och supersprallig bebis - inte det sämsta! Väl hemma har hon varit jätteglad och oerhört pigg, så vi kan bara hoppas på att detta inte kommer tillbaka.
Lite piggare dagen efter...
Det är nästan lite fascinerande hur vi har vant oss vid sjukhusbesök och undersökningar. Trots akutbesök och ambulanstransport till Lund kände vi oss aldrig någonsin oroliga eller uppstirrade.
Nallen har fått låna Elsas sjukhusarmband
Igår var vi inne på barnkliniken i Malmö för att träffa doktor Cecilia som har hand om Elsas kortisonbehandling. Hon tyckte det såg bra ut och från nästa vecka ska vi trappa ner hennes kortisondos ytterligare. Dessutom passade vi på att väga och mäta Elsa, och hon vägde 4590 gram och var 58 cm lång. Viktmässigt hade hon för all del inte gått upp så mycket sedan vi vägde henne senast för två veckor sedan, men Cecilia var ändå nöjd med hennes tillväxt då hon växt cirka två centimeter på längden och då hennes huvudomkrets ökat med 0,8 cm. Dessutom vet vi ju inte hur de två föregående dagarna satt sina spår med sjukhusvistelse och mindre mat än vanligt.
Läkaren ville dock inte chansa och efter flera diskussioner med kollegor bestämde de att Elsa skulle undersökas antingen med röntgen eller ultraljud. En teori de hade var att en del av hennes tarm åkt in i en framförvarande del av tarmen så att den låg dubbelt, vilket är oerhört smärtsamt. De diskuterade även om det kunde vara så att hon hade något smultronmärke inne i tarmen, vilket vi dock inte riktigt köpte med tanke på Elsas kortisonbehandling som hon fått i tre månader nu. Det var dock detta de ville undersöka med hjälp av ett ultraljud, och eftersom sådana undersökningar inte görs mitt i natten i Malmö på UMAS blev det ambulanstransport till Universitetsjukhuset i Lund istället. Elsa kom dit runt halv tolv och då hade den mesta smärtan lagt sig och hon började återvända. Efter en undersökning där bestämde därför läkaren på barnakuten i Lund att de skulle vänta med ultraljudsundersökningen. Om det var tarmproblemet beskrivet ovan borde hon inte må så pass bra som hon ändå gjorde. Framåt halv ett-tiden då Elsa blivit inkvarterad i ett eget rum uppe på en avdelning på BUS (Barn- och ungdomssjukhuset) fick hon äntligen lite gröt att äta igen. Hon hade då inte ätit något sedan strax efter fem (vi trodde först att hennes skrikande berodde på att hon var hungrig, varför vi fick i henne lite mat) och tyckte det var jättegott med mat. Dock satte maten igång hennes mage på nytt, varför hon återigen fick jätteont.... Det gick dock över hyfsat fort, och runt två-tiden på natten somnade hon och sov sedan gott hela natten. Hon vaknade inte ens när de var inne och mätte hennes magomfång och tog tempen på henne.
Elsa tar igen sig. Hon fick ditsatt en nål i handen för ev antibiotikabehandling, därav paketet....
Dagen efter verkade Elsa må ganska så bra, även om hon givetvis var mycket tröttare än vanligt. Hon sov nästan hela förmiddgen, men ju längre dagen led desto piggare och spralligare och mer lik den Elsa vi känner blev hon. Senare på eftermiddagen blev vi också utskrivna utan någon vidare åtgärd från läkarna, då de ju såg att hon mådde bra och då de inte kunde känna något konstigt i magen. En teori var att hon helt enkelt varit något förstoppad och att det var det som gav magsmärtorna. Hon har dock skött sin mage flera gånger om dagen (även om det varit lite hårt) så frågan är om hon verkligen var förstoppad. Kanske var det helt enkelt så att hon av någon anledning hade väldigt mycket luft i magen och tarmarna och att det var därför hon hade ont, eller så kan det ha varit tarmproblemet de misstänkte och att det gick tillbaka av sig självt (vilket det kan göra). Vi fick helt enkelt åka hem från sjukhuset utan en riktig förklaring till vad det var som hade orsakat Elsas tillstånd och nöja oss med att få hem en glad och supersprallig bebis - inte det sämsta! Väl hemma har hon varit jätteglad och oerhört pigg, så vi kan bara hoppas på att detta inte kommer tillbaka.
Lite piggare dagen efter...
Det är nästan lite fascinerande hur vi har vant oss vid sjukhusbesök och undersökningar. Trots akutbesök och ambulanstransport till Lund kände vi oss aldrig någonsin oroliga eller uppstirrade.
Nallen har fått låna Elsas sjukhusarmband
Igår var vi inne på barnkliniken i Malmö för att träffa doktor Cecilia som har hand om Elsas kortisonbehandling. Hon tyckte det såg bra ut och från nästa vecka ska vi trappa ner hennes kortisondos ytterligare. Dessutom passade vi på att väga och mäta Elsa, och hon vägde 4590 gram och var 58 cm lång. Viktmässigt hade hon för all del inte gått upp så mycket sedan vi vägde henne senast för två veckor sedan, men Cecilia var ändå nöjd med hennes tillväxt då hon växt cirka två centimeter på längden och då hennes huvudomkrets ökat med 0,8 cm. Dessutom vet vi ju inte hur de två föregående dagarna satt sina spår med sjukhusvistelse och mindre mat än vanligt.
Eget rum!
Nu är vi äntligen klara med Elsas rum. Visserligen kommer hon få sova kvar hos oss ett tag till, men alla övriga saker har vi flyttat in i hennes eget rum som nu är målat och fixat. Dessutom har Elsa fått en gungälg som hon kan leka med...
Goda besked
Det går framåt för vår lilltjej. Hon blir mer och mer en individ med utmärkande egenskaper och emellanåt kan hon vara riktigt busig. Hon jobbar fortfarande hårt på att kunna krypa, men än så länge har hon inte fått mer betalt än någon centimeter framåt, till stor frustration för henne. Hon är dock grym på att vända runt från rygg- till magläge på någon sekund, så det vill tll att vara med då hon ligger på skötbordet. Hon har också blivit väldigt bra på att gripa tag i saker och föra in dem i munnen för att känna vad det är och hon har blivit grymt pricksäker på att ta tag i matskeden för att hjälpa till, något som inte alltid uppskattas av hennes mammor.
Efter att ha gått upp lite snålt i vikt några veckor fick vi igår det glädjande beskedet att hon gått upp hela 140 gram den senaste veckan, och kan nu ståta med den imponerande matchvikten 4510 gram, drygt 7 månader gammal! För tillfället är hon cirka 56 cm lång så det går framåt, om än tämligen långsamt. Det är dock bättre att hon växer och utvecklas i sin egen takt än att hon skulle gå upp för snabbt i vikt och bli alldeles rund.
Igår var vi inne på sjukhuset och träffade Elsas barnläkare, dr Cecilia, som återigen drog ner på hennes kortisondos. Efter att ha haft en väldigt hög dos betydligt längre tid än det var tanken från början så är det skönt att kunna trappa ner medicinen lite snabbare nu. Än så länge har vi inte fått något bakslag och vi är nu nere i halva den ursprungliga dosen.
Idag var vi återigen inne på sjukhuset, för att göra ett nytt ultraljud av Elsas lever. Tidigare hade hon fem stycken hemangiom (smultronmärken) inne i levern, ett lite större och fyra små. Vid dagens undersökning kunde läkaren dock inte se några hemangiom alls! Det verkar således som att kortisonbehandlingen tagit även dessa invärtes hemangiom vilket känns jätteskönt - ytterligare ett bekymmer mindre att tänka på. Förvisso var läkarna aldrig oroliga över hemangiomen inne i levern eftersom dessa var tämligen små och då det tydligen är väldigt vanligt att folk går omkring med dylika, men det känns ändå skönt att de är borta.
Efter att ha gått upp lite snålt i vikt några veckor fick vi igår det glädjande beskedet att hon gått upp hela 140 gram den senaste veckan, och kan nu ståta med den imponerande matchvikten 4510 gram, drygt 7 månader gammal! För tillfället är hon cirka 56 cm lång så det går framåt, om än tämligen långsamt. Det är dock bättre att hon växer och utvecklas i sin egen takt än att hon skulle gå upp för snabbt i vikt och bli alldeles rund.
Igår var vi inne på sjukhuset och träffade Elsas barnläkare, dr Cecilia, som återigen drog ner på hennes kortisondos. Efter att ha haft en väldigt hög dos betydligt längre tid än det var tanken från början så är det skönt att kunna trappa ner medicinen lite snabbare nu. Än så länge har vi inte fått något bakslag och vi är nu nere i halva den ursprungliga dosen.
Idag var vi återigen inne på sjukhuset, för att göra ett nytt ultraljud av Elsas lever. Tidigare hade hon fem stycken hemangiom (smultronmärken) inne i levern, ett lite större och fyra små. Vid dagens undersökning kunde läkaren dock inte se några hemangiom alls! Det verkar således som att kortisonbehandlingen tagit även dessa invärtes hemangiom vilket känns jätteskönt - ytterligare ett bekymmer mindre att tänka på. Förvisso var läkarna aldrig oroliga över hemangiomen inne i levern eftersom dessa var tämligen små och då det tydligen är väldigt vanligt att folk går omkring med dylika, men det känns ändå skönt att de är borta.
