Ett dygn på sjukhus
I söndags eftermiddag fick Elsa helt plötsligt väldigt ont i magen (som vi kunde tolka det) och började skrika konstant, nästintill panikartat. Eftersom hon inte skriker direkt mycket överhuvudtaget annars förstod vi att något inte riktigt stod rätt till. Efter nästan två timmars konstant skrikande åkte vi in till barnakuten, då vi inte vill chansa med något med tanke på hennes kortisonbehandling. Väl på akuten hade smärtorna lagt sig något, men de återkom hela tiden med jämna mellanrum liksom i attacker. De tog tempen och blodprover på henne men inget visade på något onormalt. Vi tyckte själva att hon var lite svullen om magen och dessutom kom det ut väldigt mycket luft bakvägen, vilket ofta sammanföll med hennes smärtattacker.
Läkaren ville dock inte chansa och efter flera diskussioner med kollegor bestämde de att Elsa skulle undersökas antingen med röntgen eller ultraljud. En teori de hade var att en del av hennes tarm åkt in i en framförvarande del av tarmen så att den låg dubbelt, vilket är oerhört smärtsamt. De diskuterade även om det kunde vara så att hon hade något smultronmärke inne i tarmen, vilket vi dock inte riktigt köpte med tanke på Elsas kortisonbehandling som hon fått i tre månader nu. Det var dock detta de ville undersöka med hjälp av ett ultraljud, och eftersom sådana undersökningar inte görs mitt i natten i Malmö på UMAS blev det ambulanstransport till Universitetsjukhuset i Lund istället. Elsa kom dit runt halv tolv och då hade den mesta smärtan lagt sig och hon började återvända. Efter en undersökning där bestämde därför läkaren på barnakuten i Lund att de skulle vänta med ultraljudsundersökningen. Om det var tarmproblemet beskrivet ovan borde hon inte må så pass bra som hon ändå gjorde. Framåt halv ett-tiden då Elsa blivit inkvarterad i ett eget rum uppe på en avdelning på BUS (Barn- och ungdomssjukhuset) fick hon äntligen lite gröt att äta igen. Hon hade då inte ätit något sedan strax efter fem (vi trodde först att hennes skrikande berodde på att hon var hungrig, varför vi fick i henne lite mat) och tyckte det var jättegott med mat. Dock satte maten igång hennes mage på nytt, varför hon återigen fick jätteont.... Det gick dock över hyfsat fort, och runt två-tiden på natten somnade hon och sov sedan gott hela natten. Hon vaknade inte ens när de var inne och mätte hennes magomfång och tog tempen på henne.
Elsa tar igen sig. Hon fick ditsatt en nål i handen för ev antibiotikabehandling, därav paketet....
Dagen efter verkade Elsa må ganska så bra, även om hon givetvis var mycket tröttare än vanligt. Hon sov nästan hela förmiddgen, men ju längre dagen led desto piggare och spralligare och mer lik den Elsa vi känner blev hon. Senare på eftermiddagen blev vi också utskrivna utan någon vidare åtgärd från läkarna, då de ju såg att hon mådde bra och då de inte kunde känna något konstigt i magen. En teori var att hon helt enkelt varit något förstoppad och att det var det som gav magsmärtorna. Hon har dock skött sin mage flera gånger om dagen (även om det varit lite hårt) så frågan är om hon verkligen var förstoppad. Kanske var det helt enkelt så att hon av någon anledning hade väldigt mycket luft i magen och tarmarna och att det var därför hon hade ont, eller så kan det ha varit tarmproblemet de misstänkte och att det gick tillbaka av sig självt (vilket det kan göra). Vi fick helt enkelt åka hem från sjukhuset utan en riktig förklaring till vad det var som hade orsakat Elsas tillstånd och nöja oss med att få hem en glad och supersprallig bebis - inte det sämsta! Väl hemma har hon varit jätteglad och oerhört pigg, så vi kan bara hoppas på att detta inte kommer tillbaka.
Lite piggare dagen efter...
Det är nästan lite fascinerande hur vi har vant oss vid sjukhusbesök och undersökningar. Trots akutbesök och ambulanstransport till Lund kände vi oss aldrig någonsin oroliga eller uppstirrade.
Nallen har fått låna Elsas sjukhusarmband
Igår var vi inne på barnkliniken i Malmö för att träffa doktor Cecilia som har hand om Elsas kortisonbehandling. Hon tyckte det såg bra ut och från nästa vecka ska vi trappa ner hennes kortisondos ytterligare. Dessutom passade vi på att väga och mäta Elsa, och hon vägde 4590 gram och var 58 cm lång. Viktmässigt hade hon för all del inte gått upp så mycket sedan vi vägde henne senast för två veckor sedan, men Cecilia var ändå nöjd med hennes tillväxt då hon växt cirka två centimeter på längden och då hennes huvudomkrets ökat med 0,8 cm. Dessutom vet vi ju inte hur de två föregående dagarna satt sina spår med sjukhusvistelse och mindre mat än vanligt.
Läkaren ville dock inte chansa och efter flera diskussioner med kollegor bestämde de att Elsa skulle undersökas antingen med röntgen eller ultraljud. En teori de hade var att en del av hennes tarm åkt in i en framförvarande del av tarmen så att den låg dubbelt, vilket är oerhört smärtsamt. De diskuterade även om det kunde vara så att hon hade något smultronmärke inne i tarmen, vilket vi dock inte riktigt köpte med tanke på Elsas kortisonbehandling som hon fått i tre månader nu. Det var dock detta de ville undersöka med hjälp av ett ultraljud, och eftersom sådana undersökningar inte görs mitt i natten i Malmö på UMAS blev det ambulanstransport till Universitetsjukhuset i Lund istället. Elsa kom dit runt halv tolv och då hade den mesta smärtan lagt sig och hon började återvända. Efter en undersökning där bestämde därför läkaren på barnakuten i Lund att de skulle vänta med ultraljudsundersökningen. Om det var tarmproblemet beskrivet ovan borde hon inte må så pass bra som hon ändå gjorde. Framåt halv ett-tiden då Elsa blivit inkvarterad i ett eget rum uppe på en avdelning på BUS (Barn- och ungdomssjukhuset) fick hon äntligen lite gröt att äta igen. Hon hade då inte ätit något sedan strax efter fem (vi trodde först att hennes skrikande berodde på att hon var hungrig, varför vi fick i henne lite mat) och tyckte det var jättegott med mat. Dock satte maten igång hennes mage på nytt, varför hon återigen fick jätteont.... Det gick dock över hyfsat fort, och runt två-tiden på natten somnade hon och sov sedan gott hela natten. Hon vaknade inte ens när de var inne och mätte hennes magomfång och tog tempen på henne.
Elsa tar igen sig. Hon fick ditsatt en nål i handen för ev antibiotikabehandling, därav paketet....
Dagen efter verkade Elsa må ganska så bra, även om hon givetvis var mycket tröttare än vanligt. Hon sov nästan hela förmiddgen, men ju längre dagen led desto piggare och spralligare och mer lik den Elsa vi känner blev hon. Senare på eftermiddagen blev vi också utskrivna utan någon vidare åtgärd från läkarna, då de ju såg att hon mådde bra och då de inte kunde känna något konstigt i magen. En teori var att hon helt enkelt varit något förstoppad och att det var det som gav magsmärtorna. Hon har dock skött sin mage flera gånger om dagen (även om det varit lite hårt) så frågan är om hon verkligen var förstoppad. Kanske var det helt enkelt så att hon av någon anledning hade väldigt mycket luft i magen och tarmarna och att det var därför hon hade ont, eller så kan det ha varit tarmproblemet de misstänkte och att det gick tillbaka av sig självt (vilket det kan göra). Vi fick helt enkelt åka hem från sjukhuset utan en riktig förklaring till vad det var som hade orsakat Elsas tillstånd och nöja oss med att få hem en glad och supersprallig bebis - inte det sämsta! Väl hemma har hon varit jätteglad och oerhört pigg, så vi kan bara hoppas på att detta inte kommer tillbaka.
Lite piggare dagen efter...
Det är nästan lite fascinerande hur vi har vant oss vid sjukhusbesök och undersökningar. Trots akutbesök och ambulanstransport till Lund kände vi oss aldrig någonsin oroliga eller uppstirrade.
Nallen har fått låna Elsas sjukhusarmband
Igår var vi inne på barnkliniken i Malmö för att träffa doktor Cecilia som har hand om Elsas kortisonbehandling. Hon tyckte det såg bra ut och från nästa vecka ska vi trappa ner hennes kortisondos ytterligare. Dessutom passade vi på att väga och mäta Elsa, och hon vägde 4590 gram och var 58 cm lång. Viktmässigt hade hon för all del inte gått upp så mycket sedan vi vägde henne senast för två veckor sedan, men Cecilia var ändå nöjd med hennes tillväxt då hon växt cirka två centimeter på längden och då hennes huvudomkrets ökat med 0,8 cm. Dessutom vet vi ju inte hur de två föregående dagarna satt sina spår med sjukhusvistelse och mindre mat än vanligt.
Kommentarer
Postat av: Lotta
Vad skönt att allt gick bra. Skoj också att se att hon blivit rundare sedan senast jag såg henne. Det var i och för sig länge sedan men ändå.
Kram L8
Trackback
